63°59’24”N 20°53’1”Ö
Byn Ratan är kanske främst känt för att vara den plats där det sista slaget i Sveriges senaste krig stod år 1809. Men byn och hamnen den byggts kring hade vid det laget redan varit en viktig punkt för fartyg på väg utmed norrlandskusten. Det lär rentav ha funnits en sjöfararkrog på skäret vid Ratan redan i slutet av 1690-talet.
Liksom i många andra sjöfartssammanhang har männens insatser hamnat i historieböckerna men Ratan har sannerligen inte saknat driftiga kvinnor. En av dessa var Tekla Granström, vars make arbetade för Sjöfartsverket som hade lotsstation och fyr i Ratan. Under andra världskriget var det stor brist på bränsle, så bara ångbåtar kunde trafikera Ratan. Tekla såg en affärsmöjlighet och började importera stenkol från Polen som hon sålde till ångbåtarna som lade till i Ratan. Där hade hon dessutom en egen kaj och tog in avgift från fartygen. Det kom att finnas ett flertal entreprenörer inom kol i Ratan. Förutom stenkol till ångbåtarna behövdes det även träkol som användes i gengasbilar och för kaminer och matlagning i hemmen. En bybo köpte stenkol från Skellefteå och tre andra drev en egen kolugn där de brände kol av lokalt trä. Denna kolugn låg i byn och när fyren Ratan södra skulle ersättas med en ny byggnad passade kolugnstrion på att köpa fyrhuset som de ställde jämte kolugnen och använde som raststuga. Fyrhuset kom att flyttas än en gång och fanns under en tid i byn Lillåbron 6 km från Ratan. Byggnaden har nu flyttats tillbaka till sin ursprungsplats på Ledskär.
Kolugnsbacken är fortfarande en plats för entreprenörsanda i Ratan. På den plats där man i kolugnen brände kol och fyrhuset stod har nu Ratanbon Malin Lindmark byggt upp ett eget tvålmakeri. De ekologiska tvålarna som signeras Malin i Ratan finns att köpa både i hennes egen butik vid tvålmakeriet och i hantverksbutiken i Hamnmagasinet. Man kan nog ana att Tekla Granström skulle nickat gillande över denna utveckling.
Berättat av Ritva Lundberg
