”Ännu är Ratan en undangömd vrå af världen, där man kan njuta av fullständigt lugn i den härligaste skärgårdsnatur, tämligen oberörd af kultur och societetsliv”.
Svenska Turistföreningens årsbok 1906
I dagens Ratan, en liten kustby med c:a 70 invånare, lever idyllen och lugnet kvar liksom alla historiska minnen. Byn hade en av de bästa hamnarna mellan Stockholm och Torneå, och med hamnen i centrum växte en ovanlig by – en ministad – fram. Idag upplever du den som lite av en Bullerbykänsla när du strosar på byvägen en vacker sommardag.
Historien om Ratan är historien om en hamn och om den betydelse hamnen hade i tider då i stort sett alla transporter skedde sjövägen. I skriftliga källor nämns Ratan 1641 i en skrivelse till Kungl. Maj:t om tillstånd att hålla marknad …”uthi Een lägligh ortt, som kallas Rattan…”. Under 1690-talets första hälft lät fru överstelöjtnantskan von Walter och hennes måg häradshövding von Walter uppföra en krog på Rataskäret ”till de resandes förnöjelse”.
Avgörande för utvecklingen var att Ratan 1767 blev stapelhamn för samtliga västerbottens städer. I stapelhamnen skulle alla varor som sjövägen importerades eller exporterades från Torneå, Luleå, Piteå och Umeå förtullas. På Rataskär byggdes ”Stora sjötullkammaren” och ett packhus.
I början av 1760-talet inrättades lots i Ratan. Tidigare sköttes den sysslan av bl.a. krögaren. Ratanlotsarnas tjänstgöringsdistrikt ansågs så pass svårt att lotstaxan blev densamma som mellan Gävle och Öregrund. Lotsarna borde därmed kunna livnära sig om de dessutom fick bostad och fiskerättigheter.
Denna period var en storhetstid för Ratan. Lots och tullpersonal byggde under denna tid hus på fastlandet och odlade jord. Tomtmark avstyckades och byns nuvarande struktur grundlades. Det diskuterades också huruvida Umeå eller Ratan skulle få stadsprivilegier, men Umeå fick bli stad tack vare älven och den utvecklingsbara jordbruksmarken.
Mot slutet av 1700-talet fick flera av norrlandsstäderna egna stapelplatser och hamnen i Ratan fick mindre betydelse för handeln. Kriget 1808 – 1809 innebar också en tid av tillbakagång och utsatte Ratans befolkning för svåra prövningar.
Strax före klockan tre på eftermiddagen den 20 augusti 1809 förvandlades Ratan till ett slagfält. Våg efter våg av ryska soldater strömmade ner mot stranden där de möttes av artillerield från den svenska expeditionskåren som seglat upp från Roslagen med 120 fartyg och 10.000 man. I hamnen låg kanonsluparna sida vid sida och batteriet med sju kanoner på ledskär och ytterligare två på Rataskär gav fyr in mot byn. I över fyra timmar fortsatte striderna, men framemot åttatiden på kvällen insåg den ryska befälhavaren general Nikolaj Kamenskij det hopplösa i situationen och beordrade reträtt.
Kamenskijs situation var kritisk. De senaste dagarnas strider hade tagit hårt på manskapets krafter. Kamenskij anade dock den svenske befälhavaren Gustaf Wachtmeisters osäkerhet, så när han sammankallade ett möte samma kväll utfärdades ett hot: Om inte de svenska trupperna inskeppades och flottan lämnade Bottenviken skulle han anfalla på nytt. Kamenskij skulle sätta in hela sitt artilleri som var på väg till Ratan från Umeå. Redan klockan elva på förmiddagen den 21 augusti var embarkeringen avslutad. Den 17 september undertecknades fredsavtalet i Fredrikshamn med resultat att Sverige förlorade Finland till Ryssland.
Efter kriget återupptog lots och tull sin verksamhet och hamnen blev åter flitigt besökt av fartyg som lastade och lossade sina varor. Åren 1849-1855 var Otto Reinhold Taube tullinspektor i Ratan. Han var farfar till Evert Taube, och sången med frasen ”min farfar var en jaktlöjtnant” har Evert Taube tillägnat honom. Under 1800-talet bosatte sig flera sjökaptener och köpmän i byn. Under senare hälften av århundradet visade sig den nya tidens tekniska framsteg även i Ratan. Byn fick då telegraf- och poststation. Ångfartyg, som gick i passagerartrafik på Stockholm angjorde Ratan. Lotsverksamheten utökades med fotogendrivna fyrar vid södra inloppet och på Skäret och fyrpersonal bosatte sig i byn.
Tullverksamheten flyttades från Ratan 1905 och telegrafstationen drogs in 1906-1907. Detta hindrade dock inte att Ratan upplevde en allmänt livlig kommers i början av 1900-talet. Mellan 1906 0ch 1918 drevs en ångsåg vars produkter skeppades ut från hamnen. Ångbåtar blev allt vanligare och man började också bogsera timmer. Segelfartygens storhetstid var då förbi. Ratan fick nu betydelse som nödhamn för bogserbåtar med timmersläp och kol till ångbåtarna bunkrades i hamnen. Allt detta bidrog till att skapa en högkonjunktur i byn som sträckte sig ända in på 1940-talet Många bybor fick arbete i de olika verksamheterna. Fiske var också en vanlig syssla i Ratan.
Efter andra världskriget förlorade hamnen alltmer sin betydelse för handel och sjöfart. Lotsplatsen stängdes 1964 och posten drogs in 1965. Det gjorde att byn förde en tynande tillvaro på 1960- och 1970-talen. På senare år har Ratan åter blivit intressant, nu som gästhamn för fritidsbåtar.
Besök gärna Kulturum Ratan på Tullgården för att ta del av mer information och fotografier från ”Historien om en hamn”
